Jag tar en tag i taget. Inget är sig likt längre. Jag andas iallafall, och jag finns. Precis som innan, men en aning tommare. Men det går framåt. Jag kan tillochmed le och skratta på riktigt ibland. Med fina rebecca är det iofs helt omöjligt att inte skratta :') Mat är inte gott längre, slipper helst att äta. Men godis och annat, det går ner. Mer än vanligt.. Hm. Mina fina vänner som hört av er, ni är bäst! Och jag tänker på er också ♥ men just nu vill jag inte prata med någon. Men det kommer med tiden..